Tankar om (tankar om) 5:2-hysterin

5:2-hysterin har väl inte undgått någon. Efter att Vetenskapens värld den 25 mars 2013 sände en dokumentär med vetenskapsjournalisten och läkaren Michael Mosley om hälsoeffekterna av fasta, har 5:2-upplägget fullkomligt exploderat i popularitet i Sverige. Och i andra delar av världen också för den delen. Michael Mosley kom också ut med boken om 5:2 för ett antal veckor sedan. 


Media kände vindarna, lade snabbt i full växel och snart var det 5:2 på varenda löpsedel - recepten, effekterna och solskenshistorierna. Föga överraskande med fokus på viktminskning. Ett koncept eller en idé som (alltför) snabbt blåser upp, kommer också raskt att avta i styrka. Inte för att konceptet eller idén i sig är dålig eller olämplig, utan för att människor anammar innehållet på fel sätt, eller av fel anledning. 

Det positiva med den senaste 5:2-hysterin är att periodisk fasta som koncept har fått uppmärksamhet. Det snackas överallt och personligen får jag många frågor om det, från såväl tidningar som privatpersoner som mailar. Det negativa att det bildas myter, halvsanningar och ytterligare en tro om en diet som kan åstadkomma revolutionerande resultat blixtsnabbt, en quick-fix.

Flera kändisar var inte sena med att kritisera 5:2-dieten. Åsiktsmaskinen och pastakramaren Paolo Roberto tycker att 5:2-föräldrar skickar fel signaler till sina barn genom att avstå mat. Simmerskan Emma Igelström, med ätstörningar i bagaget, blir frusterad när hon ser samma personer som predikat LCHF, nu predikar 5:2. Expressens Frida Boisen tycker 5:2 är helt galet. Psykologen Eva Rusz skriver i en artikel i DN den 31 augusti att "Folk verkar ha svårt att veta vad lagom är idag", att "extremdieter kan leda till ätstörningar som extremträning kan leda till ortorexi". 

Det här inlägget ska inte handla om effekterna av 5:2. De flesta som följer min blogg vet att jag i sak är en stor förespråkare för periodisk fasta. Personligen gillar jag mer 16:8 än 5:2, eftersom 16:8 passar bättre i en löpande aktiv livsstil. Lättare att göra till livsstil helt enkelt. Du kan läsa mer på denna sida. Jag förordar inte periodisk fasta som quick-fix-behandling eller som bantningsdiet utan som en del av en hälsosam livsstil - som markerar avståndstagande från den gängse uppfattningen att vi bör äta enligt tallriksmodellen var tredje timme för att hålla blodsockret i schack. Även om fasta naturligtvis kan vara en temporär kickstart för en ny livsstil. 

Nej, det här inlägget ska handla om min syn på 5:2-hysterin och framför allt på de reaktioner den väcker. Jag vill börja med ett par konstateranden: Oavsett vad för koncept eller idé du introducerar för människor i din omvärld, kan du vara säker på en sak. Eller snarare två:

  1. Visas personer kommer att missförstå dig
  2. Vissa personer kommer visserligen att förstå dig korrekt, men anamma ditt koncept eller din idé av fel anledning
I västvärlden idag äter vi för mycket mat. För många kalorier. Det finns två effektiva sätt att undvika detta. 

1) Lågkolhydratkost (LCHF). 
Du blir mättare än att äta enligt tallriksmodellen. Du kommer inte vilja äta var tredje timme, kanske bara 2-3 gånger per dag. Kanske bara 1 gång per dag. 

2) Periodisk fasta. 
Du utökar tiden för när din kropp inte tillförs kalorier. Det finns olika varianter, 16:8, 14:10, 5:2, 6:1, varannandags-fasta m fl. I sin enklaste form handlar det om att endast äta när du är hungrig oavsett vad klockan är. Men eftersom de flesta lever i en inrutad vardag finns det ett behov av att skapa rutiner och struktur även för matvanor. 

Så vad är det jag reagerar på i denna 5:2-hysteri? Att människor jagar yttre bekräftelse, snabb viktminskning och kvicka resultat? Nej, det är inget nytt, det sker vid varje lansering av en så kallad diet. Visst är det ett problem att många människor hoppar mellan dieter i jakten på lycka och tillfredsställelse istället för att jobba med sitt inre, sin själ och sin självkänsla. Därför kommer lika många människor att misslyckas med 5:2, precis som de misslyckas med andra dieter. Även om det inte är något fel med 5:2.

Det jag reagerar mest på är de reaktioner 5:2-dieten har väckt. De som reagerar ser nämligen inte grundproblemet. 

Vems fel är det egentligen?
Och grundproblemet är våra ofattbart korkade kostråd under de senaste decennierna. Ska 5:2 klä skott för att fler får ätstörningar, att föräldrar beter sig olämpligt inför sina barn, så bör minsann de senaste decenniernas kostråd lyftas fram i samma andetag. Och placera 5:2 i ett sammanhang. De senaste decenniernas fettsnåla, kolhydratrika kostråden är inte så värst ohälsosamma i sig, men de leder till att många människor får ofantligt svårt att hålla sig till dem när suget och hungern vägrar försvinna. Den maten alla har sagt till oss att äta har för vissa människor helt enkelt varit en inkörsport till söt mat, skräpmat, eftersom sug och hunger bestämmer. 

I kölvattnet av dessa kostråd har en cynisk bantningsindustri lanserat soppor, måltidsersättningar och söta bars med lovord om snabb viktminskning. Men efter avklarad svältdiet kryper kilona på igen och samma kilon får bantas bort igen. Hur mycket ångest och osunt förhållningssätt till egen kropp, mat och livsstil har inte denna bantningsindustri orsakat kvinnor? Jag skulle gissa på långt mer än vad 5:2 någonsin kommer i närheten av. Utan denna cyniska bantningsindustrin skulle vi idag inte ha ett sådant stort antal tjejer som med ljus och lykta söker lycka, bekräftelse, viktminskning och hälsa. Dessa tjejer har lärt sig att misslyckas om och om igen. Och många har fått ätstörningar längs vägen.

Du är kidnappad av normen!
5:2 utmanar flera av våra djupaste matnormer. Vad som är lagom. Men låt mig understryka följande: En person kan äta 1 gång per dag, en annan 6 gånger per dag. Och bådas vanor kan vara fullt normala. Och sunda. En person kan träna 6 gånger per vecka. En annan 1 gång per vecka. Och bådas vanor kan vara normala. Och sunda. På landets tidningsredaktioner och i bloggosfären tar sig många friheten att tala om vad som är rätt och fel, för mycket eller för lite, lämpligt eller olämpligt. När vi över sociala medier enkelt kan jämföra livsstilsval skapas en normerande mittenfil som numera är rekordsmal. Små obetydliga skillnader eller avvikelser ger ångest och panik hos den osäkre. Vi är alla inskuffade i en trång mittremsa när vi egentligen borde få betydligt mer utrymme - en större öppenhet, ödmjukhet, respekt och förståelse för varandras olika livsstilsval.

Varför är också viktigt!
Vad du väljer att äta och träna spelar naturligtvis roll för din hälsa. Men du får inte stanna där i tanken. Varför du gör det är avgörande, beteendet bakom ditt livsstilsval. Gör du saker av fel anledning blir oftast resultatet därefter. Att desperat svälta sig två dagar i veckan för att därefter svulla skräpmat resterande 5 dagar är inte särskilt genomtänkt. Att äta 5:2 för att man mår bra, går ner i vikt och för att upplägget passar vardagen är mer genomtänkt. Att tokträna 5 dagar i veckan för att jaga yttre bekräftelse är inte heller sunt. Att träna 5 dagar i veckan för att man älskar träning är sundare. Eller hur? Ärligt talat: vad är det för skillnad på en person som ägnar 15 timmar i veckan åt hård träning jämfört med någon som ägnar 15 timmar åt frimärkssamlande i källarskrubben? "Extremism" kan alltså vara sunt om det utförs av rätt anledning. 

Vad du behöver göra är ställa frågan VARFÖR? varje gång du också ställer frågan VAD?, HUR? eller HUR MYCKET? Speciellt om du ska tycka till om någon annans livsstilsvanor. Bredda begreppet norm och skrota ordet lagom. 

Och Paolo Roberto: 5:2 i sig skickar knappast olämpliga signaler till barn. Barn tar knappast skada av att pappa eller mamma inte ständigt och jämnt vill äta. Olämpliga signaler förmedlas snarare av föräldrar med ett osunt förhållningssätt till mat. Oavsett om tallriken är tom eller det ligger ett berg av pasta där. 

Emma Igelström: Ätstörningar som sjukdom sträcker sig långt utanför det som faktiskt ligger på tallriken, eller det som inte ligger där. Naturligtvis är 5:2 inte en kosthållning man ska rekommendera tjejer med ätstörning, lika lite som man bjuder på vin till nyktra alkoholister eller vetebullar till sockerberoende. Men periodisk fasta är knappast orsaken till ätstörningar 

Eva Rusz: Vad som är extremt och inte kan inte låta sig definieras av antal träningspass per vecka eller antal måltider per dygn. Vad som snurrar i skallen hos vederbörande är avgörande. 
namnteckning